Hur det är att bo i en van (+ Great Ocean Road)

av Stina

Howdi! Tänkte dela med mig lite om hur det är att leva vanlife, speciellt i en sådan här gammal goding till bil. I Australien kallas dessa kombis, i Sverige tror jag snarare man säger van, campervan eller folkabuss.

Den här resan förde oss till Great Ocean Road, vilket är biten väster om Melbourne och längs kusten. Det är populärt att köra den biten, och stanna för olika naturupplevelser och stränder. Utsikten är värt resan bara den.

Tut tut – häng med!

Bilen vi bodde i förra veckan är en Volkswagen Westfalia T2 från -78. Oväntat rymlig och fräsch för att vara så gammal! När man fäller upp taket blir det ståhöjd inuti, vilket är så skönt när man ska stöka runt, bygga om sätena till en säng eller laga mat. Den är galet rolig att köra för det är bara lite plåt som är mellan dig och vägen (motorn är längst bak). 0 % bra krockskydd men 100 % vägkänsla. (Haha ”vägkänsla”… Har tydligen blivit recensent för SvD Motor???).

På kvällarna kan man parkera i naturen där det är tillåtet, eller i parker avsedda för campervans. Det är ganska skönt för då har du tillgång till dusch, el och disk, men ändå närhet till naturen. Kostar ett par hundra kronor per natt.

Den här resan lagade vi all mat i bilen under fyra dagar, med en liten gasspis. Mysigast så! Plus prisvärt. Melbournelivet är inte billigt direkt. Speciellt inte när man brinner för brunch. Det skulle kunna vara min tagline: ”Stinza – Brinner för Brunch since -93”.

Den här kvällen blev det pasta med broccoli, citron och champinjoner + rostade valnötter. Samt varsin öl och lite chips som matlagningsbränsle. Viktigt med matlagningsbränsle.

Man får vara lite kreativ när man bara har en platta. Men jag bodde länge i ett gammalt hus i Vasastan där elen alltid gick när jag hade på mer än en platta åt gången, så jag har blivit expert på det! I Mango (vår bil) har vi ett kylskåp som går på gas, annars får man fylla en back med is eller köpa saker som håller länge.

Kvällsmys.

Och morgonmys. Home is where you park it, så att säga.

Älskar känslan av att vakna upp och några minuter senare vara på väg mot nya äventyr. Här började Albin till och med köra lite tidigt på morgonen när jag låg kvar i sängen (OBS lugnt på små vägar – don’t try this at home).

Helt plötsligt ropade Albin ”TITTA” och stannade bilen. Och där, precis vid vägkanten, satt en liten koala. Jag hade spanat efter koalor i flera dagar, men bara sett dem högt upp i träden – sovandes. En koala sover mer än 20 timmar om dygnet för att smälta all eukalyptus de äter, samt för att göra av med lite energi och få långsammare matsmältning (eukalyptus är inte comfort food direkt). De har till och med färre revben än andra däggdjur och krökt ryggrad för att kunna sova bekvämt sittande högt upp i träden. Naturen, alltså. Det är så häftigt hur den bara löser så att arter anpassar sig efter förutsättningarna.

Så där satt vi, jag och koalan, och tittade på varandra. Sedan vände den sig långsamt om och traskade upp i skogen igen, med samma klumpiga gångstil som en krypande bebis. Kanske var han hög på eukalyptus. Ett magiskt litet ögonblick. Jag var lycklig resten av veckan efter det mötet.

De tolv apostlarna (Twelve Apostles) är en känd hållpunkt på Great Ocean Road. De är mäktiga stenformationer, likt jätteraukar, som reser sig upp ur havet.

Frukosten intogs ute i solen och såg ut så här. Växtmjölk (håller längre än vanlig mjölk, även fast jag inte dricker det), granolakluster, banan och jordnötssmör. Den här morgonen slängde jag i lite mörk choklad också. Yolo.

Lite regn föll på oss, men solen dök också upp! Ibland svängde vi in på någon strand som såg fin ut och tog ett dopp. Vattnet är fortfarande iskallt i södra Australien (Södra Ishavet tar med sig strömmar ända från Antarktis) men det var ändå underbart. Solkrämen i SPF 50 jag tog med mig från Sverige kommer äntligen till användning!

Jag trodde aldrig att jag skulle bli intresserad av bilar. När någon man (det är tyvärr alltid en man) i min omgivning har sagt att någon viss bil på gatan är fin har jag ryckt på axlarna och tyckt att en bil är väl en bil. Men någonting har hänt. Jag skulle kunna säga att det är inte själva bilen, utan vad den symboliserar (frihet, drömmar, naturen). Det stämmer dock inte riktigt, för jag + gammal Volkswagenkombi = <3. Det känns mer som en kompis än ett fordon. Ok, jag förstår att det låter flummigt. Eller gubbigt. Flumgubbigt?

Hur som haver, I may or may not ha spenderat en ansenlig tid på tyska bilsidor för att importera en kombikompis till Sverige. Plus kollat på hur jag skulle kunna fixa ett garage. Vem är jag??

Imorgon ska vi hyra en annan kombi och utforska en annan del av delstaten Melbourne ligger i (Victoria). Kanske kommer bloggen uppdateras lite mindre resten av veckan, men jag ska göra mitt bästa beroende på wifi-tillgång.

Drive safe, kids
/Flumgubben

4 kommentarer
1

4 kommentarer

Alexandra november 7, 2018 - 09:06

Ser helt MAGISKT ut!!! Skulle verkligen vilja göra detta jag med någon dag. Vad är det för kamera du använder till alla dina fina bilder? Puss & Kram.

Reply
Stina november 12, 2018 - 06:50

Hej Alexandra! Ååh tack. Det är verkligen beroendeframkallande. Rekommenderar alla att prova någon gång!
Jag använder en kompaktkamera som heter Panasonic Lumix som är enkel att bära med sig! Och sedan redigerar jag i Lightroom. Kram!

Reply
Josefine november 8, 2018 - 05:11

Kanske lite sent ute, men om ni är i närheten av Mildura så
Finns det ett litet ställe som heter Orange World. Är en apelsinodling som har ett litet tåg man kan åka runt med men också världens godaste apelsinjuice och apelsinglass :)
Charmigt och kul :)

Reply
Stina november 12, 2018 - 06:52

Åh tusen tack för tipset! Det är ändå ett supertips för ska tillbaka dit i december när min pappa kommer och hälsar på. Säkert bättre apelsinsäsong då också! Kram

Reply

Kommentera

Jag bryr mig om din integritet! Den här sidan användes cookies för att förbättra din upplevelse. Acceptera Läs mer